7 dagar innan beräknat födelsedatum, efter veckor av foglossning, sammandragningar och förvärkar, satte det äntligen igång. Värkarna började göra sig kända runt 17.30 på lördagen och vi var bjudna på kalas. Vi stannade till efter fikan, eftersom det var kladdkaka och det vill man ju inte missa. Runt 20.30 ringde jag till BB och förklarade läget, täta värkar och blödning. De rekomenderade oss att åka och med tanke på avståndet dit på 7 mil och mina täta värkar så kändes det som en bra idé. Vilken tur att jag redan packat det mesta och övrigt hade jag nedskrivet på en lapp, redo att bockas av allt eftersom sakerna hamnat i rätt väska. Kände mig en aning förvirrad och jag fick gång på gång läsa om vad som skulle packas. 21.10 bar det av och runt 22.00 var vi framme. Då var det ca 2 minuter mellan värkarna. Flås flås flås...Vi kom in, jag blev undersökt och då visade det sig att jag redan var öppen 7 cm. Kändes skönt att höra, nu skulle det nog gå undan. Dessvärre skulle jag få klara mig utan ryggbedövning eftersom det var för sent att ge den. En varm dusch och sen på med sjukhussärken och in på förlossningen. Fick en nål i handen för dropp... om det skulle behövas. Snart var jag öppen 10 cm och allt skulle starta på riktigt. Barnmorskan stack hål på fosterhinnan och det formligen forsade vatten. Puh, vilken tur att vattnet inte gått hemma, eller i bilen på väg till BB.
Fick pröva lustgasen. Den smakade illa och jag blev SÅ torr i halsen. Jag använde den sparsamt, föredrog min egen andningsteknik, hyperventilation genom ihopbitna tänder. Snart kom krystvärkarna men det hände inte mycket. Fick dropp för att förlänga dem. Krystade, krystade och krystade i en evighet men lilltjejan satt fast, vidöppen ansiktsbjudning. Det blev tal om sugklocka... Va skönt tänkte jag, ta ut henne nu!!! Läkaren kom men inte fick jag någon hjälp. Kanylen till droppet hade vikt sig och mina krystvärkar blev mindre intensiva. Fick nytt dropp och nu blev de starkare igen. Men inte hjälpte det... Ett antal värkar senare hände det tydligen något, hon rörde sig någon millimeter framåt. Barnmorskan och läkaren turades om att "kavla" min mage och det känns som ett under att inga revben strök med. 2 timmars krystvärkar senare, den 4 mars 2007 klockan 03.38 kom vår lilla Tilde till världen. Hon var 50 centimeter lång och vägde 3410 gram. Vilket litet underverk!!!
1 kommentar:
Wow Lina! Vilket jobb du gjorde. I början av berättelsen tänkte jag, å vilken dröm förlossning, vad snabbt allting gick... (för en annan som blev igångsatt i 12 timmar utan att öppna sig ett dugg), men sen, när jag läste att du krystade i två timmar och blev "kavlad" på magen! Suck, det måste varit en pärs! Men, visst är det värt det, när världens goaste och sötaste unge kommer till världen!
Kram Emma
Skicka en kommentar